Topic outline

  • PREMISS

    1. Läroplansstruktur

     

    Införlivar den läroplansstruktur som vi presenterar inte de karaktäristiska drag som språkutlärningsplaner har, med andra ord en indikation av minimummål och resultat inom inlärning. Istället framställer den de områden som forskningsgruppen har identifierat efter att ha granskat de variabler som beskrivs i behovsbedömningen och som har hjälpt till att etablera riktlinjerna.

    Uppdragets unika natur, jämfört med ett vanligt program för en didaktisk process, är i detta fall lärogruppens enda natur och den informella metodologi som vi har för avsikt att använda. Faktum är att teaterworkshoppen i sin natur inte kan representeras i ett modulärt program och påverkas av en serie variabler, vissa av vilka är helt oförutsägbara. Viktiga variabler kan vara antalet tillgängliga timmar, tillfälliga ändringar, antalet deltagare, deras karaktärsdrag i förhållande till kön, kultur, utbildningsnivå, de tillgängliga lokalerna, osv.

    För att en teaterworkshop ska vara framgångsrik måste instruktören vara kapabel att anpassa varje moment och övning till situationen som uppstår från och med de rådande förutsättningarna, vilka kan vara vitt

     

    skilda från en workshop till en annan. Premissen är att förstå varför forskningsgruppen har föredragit att inte arbeta mot att definiera fasta moduler och istället fokuserat på makroområden inom ingripande som ger tillräckligt utrymme för den verkliga huvudpersonen, instruktören, som måste omarbeta planeringen från gång till gång. Makroområdena kan i viss mån definieras som moduler och kommer att beskrivas som målsättningar och ämnen vilka i sin tur kommer att avgränsas genom en serie övningar som listas och beskrivs både i de faktiska riktlinjerna och sedan, så noggrant det bara går, i det didaktiska materialet.

     

    Makroområdesprocessen

    Hela workshopprocessen är först menad att assistera i att lära ut ett språk på en rationell nivå och sedan, ännu viktigare, att bygga upp ett användbart verktyg för att stärka inlärningen.

    Makroområdesprocessens artikulation är strukturerad för att låta deltagarna träda in i en logisk process med hjälp av teater som ett verktyg på ett progressivt och belönande sätt. Beskrivet härunder är de steg som generellt karaktäriserar en workshop i sin helhet, oavsett av tidslängd (dagar eller månader, artikulationen respekteras likaledes), och som kan återkallas vid varje tillfälle.

    Forskningsgruppens arbete resulterade i en kortfattad beskrivning av följande makroområden och de tillhörande ämnena för workshoppens utformning; tänkt som ett relationsbaserat verktyg för att hjälpa till vid utlärningen av ett språk. Den specifika beskrivningen är oupplösligen länkad till beskrivningen av riktlinjerna och de didaktiska materialen, vilka tas upp senare, och ger en omfattande förståelse för den didaktiska processen som föreslås.

     

    Introduktion

     

    Öppning och uppvärmningsövning:

    -            Avslappning på golvet

    -            Stående avslappning

    -            Klappa händerna

    -            Namn

    -            Namn och kvalitéer

    -            Gester mot mitten

    -            Räknelek

    -            Flotten

    -            Flotten… plötsligt!

    -            Osynliga trådar

    -            Utrymmeskaraktäristik (som om)

    -            Hälsningar

    -            Spegeln

     

    Utforskande

     

    Utforskningsövningar:

    -            Börja med ett objekt

    -            Ett extraordinärt objekt

    -            Transformationer

    -            Börja med kroppen

    -            Ett ord, en kropp

    -            Tableaux vivants

    -            Bas-relief

    -            Temabaserade kompositioner inom ett utrymme

    -            Mentala bilder

    -            Rytmiska maskiner

    -            Börja med ord

    -            Överlappande problem

    -            Ordflöde

    -            Kraftfulla ord

     

    Uppbyggnad

     

    Dramatiseringsbyggnadsövningar:

    Förberedelser för att skriva

    -            Berätta en historia genom ett objekt

    -            Berätta din historia

    -            Lista situationer

    -            Lista karaktärer

    -            Fördjupning av karaktärerna

     

    Skriva

    -            Skriva individuella scener

    -            Skriva dialoger

     

    Ge tillbaka offentligt

    -            Överväganden gällande produktionen

     

    2. Riktlinjer

     

    Riktlinjerna är den naturliga utvecklingen av listan över rekommendationer och ämnen som tagits fram under planeringsprocessen, efter projektmötena och, framför allt, under workshopparna; där principerna och premisserna utvecklade under planeringsfasen testades och ändrades igen och igen tills en tillfredsställande och sammanhängande struktur hittades. Dessa rekommendationer är ämnade lärare och experter inom teater och språk och innehåller en lista över verktyg och tekniker grupperade i logiska sekvenser. Arbetet som beskrivs är baserat på principerna bakom teaterworkshoppar.

    Teaterworkshoppar har blivit en utbredd praxis i de mest mångfaldiga sammanhangen sedan de först introducerades på 60-talet av den polska teaterregissören Jerzy Grotowsky som, genom namnet, förtydligade karaktärsdragen av ett slutet laborativt utrymme med forskningsmål.

    I dag har teaterworkshoppar som koncept utökats långt bortom det enkla målet att uttrycka sig och att skådespela och har således öppnat upp för en uppsjö av olika sammanhang, vilka inkluderar sociala och terapeutiska gruppdimensioner samt målet att lära sig. I dt sistnämnda området ses aktiviteten som en strukturerad process som fortlöper i enlighet med en logisk plan på bas av de inlärningsbehov som gruppen har, behov som kan variera från situation till situation baserat på en rad faktorer som kan vara väldigt mångfaldiga. Exempel inkluderar gruppens storlek, sammansättning av kön, sociala, kulturella och religiösa drag, elevernas ålder, och så vidare.

    Med tiden har strukturen i teaterworkshoppar upplevt en form av standardisering som omfamnar aspekter som visat sig vara effektiva. Som Claudio Bernardi noterat följs oftast en process som är «väldigt lik faserna i övergångsriter» (Bernardi C., 2004. Il teatro sociale. Rome: Carocci, p.81).

    De ritualiserade sekvenserna tillåter att instruktören hanterar arbetsfaserna samtidigt som hen ackompanjerar eleven i en väldigt fokuserad och effektiv process.

    Övningarna är konsoliderade samtidigt som de tar i beaktning den här typen av konceptuellt och operativt system. Varje övning kan samtidigt kreativt omtolkas och utnyttjas i sammanhang som skiljer sig från de ursprungliga. Det är även nödvändigt att ta i beaktning det faktum att alla övningarna mäts mot de personliga karaktärsdrag som varje enskild deltagare och gruppen som helhet har. Faktum är att migrantgrupper, som nämnts ovan, generellt karaktäriseras av deras specifika heterogena natur. Framför allt måste de kulturella dragen hos deltagarna övervägas och processen anpassas från fall till fall; att insistera endast när det är tydligt att ett hinder kan överkommas utan att brista i respekten för deltagarens kulturella bakgrund.

    Därutöver utgör dessa rekommendationer inte någon tidsram för hur lång tid som arbetet ska ta, och inte heller identifieras något specifikt handlingsprotokoll. Rekommendationerna begränsar istället sig själva till att identifiera och lista en serie övningar som kan anpassas beroende av gruppens karaktärsdrag och tillgängliga tid, något som instruktören, som är den verkliga huvudpersonen i inlärningsprocessen, själv kan avgöra och besluta om. Varje övning som listas kommer att beskrivas fullt ut i det arbetsschema som utgör det didaktiska materialet. Generellt tror vi att en workshop av medel eller lång omfattning (till exempel runt 60 till 80 timmar) kan anses vara den mest effektiva. Positiva resultat kan dock även uppnås med workshops som utförs i en mer begränsad tidsperiod om de siktar in sig på ett smalare mål. Slutligen kommer en handlingssekvens att beskrivas i vilken en del av övningarna utnyttjas för att uppnå ett specificerat resultat och markera en väg mot att bygga en preliminär historia.

     


  • ÖPPNING OCH UPPVÄRMNINGSÖVNINGAR

    Vi hänvisar här till workshoppens inledning. Gruppen står framför utmaningen att lära sig med olika tillvägagångssätt som är helt olika de som upplevs i traditionella klassrum. Övningarna fungerar som isbrytare och introducerar deltagarna för den distinkta processen av inlärning och hjälper dem att relatera till varandra på ett positivt sätt, samtidigt som de förbereds på att lära sig så mycket som möjligt. Som knutpunkt är det även möjligt att utforska individernas utmaningar inom gruppen i form av öppenhet/slutenhet gentemot den är typen av workshopprocess (som, till exempel, involverar användningen av kroppen som ett viktigt element) och rätta till betydningen, om det krävs, i förhållande till olika situationer. Uppvärmningsövningarna bör upprepas (och skilja sig från lektion till lektion) i början av varje ny workshopsession för att återuppväcka gruppens dynamik och bygga upp energi, vilket möjliggör specifikt fokus på de saker som ska göras. Många av övningarna utförs i en cirkel, en metod som hjälper alla att öppna upp sig, se på varandra och aldrig befinna sig i utkanten. Att skapa en välfungerande gruppdynamik är en nyckel till framgång i varje workshopsession, särskilt i didaktisk mening.


  • UTFORSKNINGSÖVNINGAR

    Ett av de mest uppenbara och omedelbara hindren som en workshop ofta står inför är att, utöver bristen på kunskap inom värdspråket, deltagarna ofta inte ens har ett kopplingsspråk (till exempel engelska). Denna situation varierar såklart beroende på utbildningsnivån hos eleverna och ibland kan en av dem även fungera som översättare åt de andra. De övningar som vi föreslår är till för att utforska personliga potential och fylla i en del grundläggande lingvistiska hål. Detta kan vara den allra viktigaste sektionen eftersom det är genom dessa övningar som eleverna kommer i kontakt med ord från värdspråket och gör dem till sina gena. För optimal effekt bör teaterinstruktören ha hjälp av en språklärare under den här fasen. Han/hon kommer att förklara och rätta strukturen, kontextualisera orden och placera vad som sker inom värdspråkets miljö. Dessa övningar måste utvecklas och anpassas i enlighet med sammanhanget och är ofta långvariga. Genom att evaluera grupptypen, dess sammansättning, kapacitet och mottaglighet, kan instruktören besluta om att fortsätta i en av tre olika riktningar, vilka slutligen kan kombineras, och börja med ett objekt, kroppen eller ett ord.

    A - Börja med ett objekt

    Dessa övningar är riktade mot att både öka kreativiteten och vokabulär i och med orden som används.

    B - Börja med kroppen

    Tillvägagångssättet kan till en början ses som påtvingat av deltagarna. Det börjar med ett väldigt enkelt och utvecklat tema som utgår från kroppen, eller snarare, som använder den introperspektiva kapaciteten i fysiska handlingar. Övningarna som börjar med kroppen har omedvetna dynamiker som referenspunkter snarare än logiskt tänkande. Det är från denna dynamik som vi måste börja med att utforma en berättelse. Detta tillvägagångssätt kan vara konstruktivt i grupper som har möjligheten att utforska teman som är särskilt personliga.

    C - Börja med ord

    Detta tillvägagångssätt är uppenbart enklare och mer neutralt med grupper som är sammanhängande eller som är obekväma med abstrakt arbete. Det börjar med modersmålet och inte direkt med att berätta historier. Berättelserna kommer gradvis och kan vara personliga, traditionella eller gemensamma. Målet är att upptäcka ”universella berättelser” som är en del av det kollektiva medvetandet och gemensamma för alla människor; samma som är en del av de antika dukarna commedia dell’arte. Kapaciteten att berätta historier öppet kan förberedas med övningar som hjälper till att bygga upp den verbal självkänslan.


  • FÖRBEREDELSER FÖR ATT SKRIVA EN PJÄS

    Att skriva teaterpjäser är en av de viktigaste kreativa delarna av de här riktlinjerna. Inom kontexten teater för vuxna migranter I syfte att de ska lära sig språk är att skriva teaterpjäser en viktig fas både ur kvalitativa och kvantitativa perspektiv, så väl som för språkstruktur som utbildarna använder och deras komplexitet. Även om teater förblir ett hjälpmedel för språkinlärning, så väl som en faktor som kan förstärka relationsdimensionen, så fungerar det på denna nivå även som ett ypperligt instrument för att träna ett språk och utforska komplexiteten inom kommunikation och samtidigt uppnå en djupgående omfamning av språkets strukturer.

    I denna fas måste teaterinstruktören konstant ha hjälp från en gästspråklärare för att tillsammans arbeta mot de bästa resultaten.

    Vi tror på att det bästa tillvägagångssättet för en utbildare som vill producera en pjäs inom denna kontext är samhällsteater. Denna anfallsvinkel tar tag i det ”dramatiska talet” inom en grupp (Rossi Ghiglione A, Pagliarino A., 2011. Fare teatro sociale. Rome: Dino Audino, p. 113). Övningarna som producerar en pjäs låter instruktören arbeta med teman, berättelser och upplevelser, och bygga på historier och situationer för att utveckla ett teaterformat. Som Alessandra Rossi Ghiglione, direktör och grundare av Turins sociala samhällsteatercenter, noterar att det handlar om ”upplevelseteater” (Rossi Ghiglione A, Pagliarino A., 2011. Fare teatro sociale. Rome: Dino Audino, p. 113) som är nära knutet till det innehåll som har upplevts individuellt och kollektivt. Instruktören har som uppgift att lyssna till sina sinnen och samla de teatraliska i berättelserna och de planerade övningarna.

    A - Förberedelser för att skriva

    B - Skriva


  • ÖVERVÄGANDEN GÄLLANDE PRODUKTIONEN

    Att producera pjäsen är den slutliga delen av teatern och inlärningsprocessen. Den kan, beroende på situationen, sammanställas genom att begränsa deltagande till personer relaterade till gruppen (släktingar, vänner, osv) eller, i fall med en workshop som är längre och mer artikulerad, genom att göra det till ett offentligt framträdande där allmänheten och lokalbefolkningen bjuds in. Till sin natur antar teater ett avslutande offentligt evenemang; ett koncept som utvecklats i arbetsprocessen. Trots det faktum att arbetet som beskrivits i riktlinjerna har ett strikt didaktiskt perspektiv så tar det inte bort något från det här kravet. Vi tror på att framträdandet kan ha mer än en fördel för gruppen med deltagare i workshoppen: för det första då det erkänner ett avslut på arbetsprocessen. När en berättelse når scenen kristalliserar den och blir ett objekt i egen form. Det är även ett sätt att testa det som lärts på ett roligt och delaktigt sätt. En viktig diskussion måste äga rum när utrymmet för framträdandet ska väljas.

    Den avslutande akten att ge tillbaka offentligt kan äga rum, beroende på de möjligheter som finns, på en traditionell teaterscen eller en otraditionell motsvarighet som lämpar sig för de specifika behoven som framträdandet har. ”Jag kan välja en tom plats och bestämma att det är en tom scen” (Brook Peter, 1998 Lo spazio vuoto, Edizione Bulzoni, Roma, p. 21), men valet är verkligen inte obetydligt. Från ett visst perspektiv är valet av en konventionell teaterscen bra då det tillåter användningen av tekniska instrument (ljud, ljus, osv) och gör saker lättare. Å andra sidan kan en icke-konventionell plats öppna upp möjligheten till större deltagande från publiken med en mindre uppenbar uppdelning av scen och publik. Hur som helst så är valet av scen en viktig aspekt för framträdandets framgång. Om utrymmet inte är en självklar teaterscen är det bäst att välja en neutral miljö som inte utlyser ett specifikt användningsområde (som en gymnastiksal med synliga redskap exempelvis kan göra). Att tolka det valda utrymmet på en mer komplex nivå blir nödvändigt för att scenvalet i sig ska tala till det utrymme och de karaktärsdrag som den representerar.

    Vi har självklart inte som mål att produktionen ska vara professionell. Arbetets kvalitet mäts i andra mått, väldigt annorlunda i det här fallet jämfört med vad som sker när en vanlig teaterpjäs framförs. Med andra ord kommer arbetet att vara lika kvalitativt som den fördel som deltagarna har av processen ur ett språkinlärningsperspektiv. En annan aspekt måste dock vägas in, som i slutändan är naturlig förr berättelsen som pjäsen är baserad på.

    Om framträdandet ska bli framgångsrikt måste berättelsen hanteras korrekt och presenteras för en publik, vilket är ett sätt att säkra ett möte: ett möte mellan en grupp migranter som berättar en historia och en grupp människor från värdlandet. Det är här som produktionen når en ny betydelsefull nivå som går bortom den funktionella aspekten bakom att lära sig ett språk. Den ena gruppen berättar sin egen historia för den andra. Det sker genom språket som har lärts med alla begränsningar som det innebär, men det blir ett formidabelt instrument för gemensam förståelse. Och det kan så ett frö för att bli av med eventuella rädslor eftersom vi endast fruktar vad vi inte förstår.


    • EN BESKRIVNING AV EN KORT WORKSHOP (3 DAGAR) FÖRUTSÄTTNINGAR

      Arbetsgruppen består av tio deltagare. En del av dem förstår målspråket (värdspråket) i viss utsträckning och andra förstår det inte alls. Projektets tidsram är tre intensiva dagar, sex timmar om dagen. Med tanke på workshoppens korta tidsram är målet som vi etablerat att öka ordförståelsen hos deltagarna för att börja skriva berättelser och ge tillbaka offentligt.

       

      Första mötet – Påbörja processen

      Sessionen börjar med en ganska lång avslappningsövning (avslappning på golvet) följt av några uppvärmningsövningar och mikroimprovisationsövningar.

       

      Den första övningen

      Med tanke på gruppens sammansättning av elever beslutar instruktören att göra övningen ”Överlappande problem”. Övningen upprepas tre gånger i par med en indikation mellan varje gång att ämnet bytts ut. Vid slutet av den första övningen kommer varje deltagare att ha tre ämnen som de har utvecklat i tal eller rörelser utan förberedelser.

       

      Den andra övningen

      Alla deltagarna ställer sig i kö och går upp på scenen en i taget för att diskutera sina ämnen (den första personen ställer sig sedan sist i kön för att vis sitt andra besök på scenen diskutera sitt andra ämne, osv). De försöker hålla diskussionen levande som ett flöde så väl det går. Fram tills nu används modersmålet.

      Uppdrag – instruktören ber deltagarna att välja tre ord från varje ämne i sin verbala improvisation. Varje deltagare kommer således att ha nio ord. Hur orden väljs kan ske på olika sätt: till exempel på grund av ett känslomässigt band (ord som vi tycker om eller som har en viss betydelse för personen som väljer dem), eller av funktionella anledningar (ord som kan användas för något9. I vilket fall som helst kommer gruppen på tio personer att ha 90 ord att arbeta med när valen har gjorts.

       

      Den tredje övningen

      Fysisk representation av ord. Instruktören ber deltagarna om att fysiskt personifiera orden som valts. Tolkningen kan vara mer eller mindre beskrivande, eller klart abstrakt. Det här momentet kräver ofta flera försök som noga måste ses över av instruktören.

       

      Ge tillbaka i en cirkel

      Varje person återger orden de har valt till de andra deltagarna i en cirkel. Orden gissas och översätts till värdspråket, och skrivs sedan ner på ett blädderblock. Varje gång ett ord gissas uttalar alla deltagarna i cirkeln det och härmar gesten som uppfunnits för att beskriva ordet. Vid slutet av arbetssessionen har alla deltagarna lärt sig ett bra antal ord på värdspråket och har associerat fysiska rörelser med orden.

       

      Andra mötet – Påbörja processen

      Sessionen börjar med en avslappningsövning som är olik den från den första dagen, men av samma tidslängd, följt av några uppvärmningsoch mikroimprovisationsövningar.

       

      Den första övningen

      Se över orden som gruppen har lärt sig. I en cirkel säger varje deltagare ett ord och gör den relaterade gesten. Alla upprepar dem tills alla ord som valts ut dagen innan har repeterats. Alla ord och gester har nu memorerats.

       

      Den andra övningen

      Övningen ska utföras av deltagarna individuellt. Instruktören ber varje deltagare att välja endast tre ord av alla de ord som de nu har lärt sig på värdspråket. Övningen består i att berätta en kort historia på bara några rader centrerat runt de tre orden. Berättelsen får skrivas på modersmålet men de tre orden måste användas på värdspråket. De utvalda orden är som milstolpar kring vilka en tolkning byggs upp. Övningen fortsätter tills alla har kommit på en komplett kort text. Vid slutet av övningen äger en process rum där deltagarna ger tillbaka offentligt. Texterna presenteras för de andra deltagarna på modersmålet men de utvalda orden sägs på värdspråket.

       

      Den tredje övningen

      Instruktören ber deltagarna om att transformera texten som precis presenterats till gester. De enda ord som ska förbli uttalade är de på värdspråket.

       

      Slutlig offentlig tillbakagivning

      I slutet på arbetssessionen ska deltagarna utföra en icke-verbal sekvens ur vilken orden på värdspråket uppstår.

       

      Tredje mötet – Påbörja processen

      Sessionen börjar med den sedvanliga, ganska långa avslappningsövningen (övningen som utförs på golvet och som användes i den första sessionen kan upprepas) följt av några uppvärmningsövningar och mikroimprovisationer.

       

      Den första övningen

      Baserat på Flotte-övningen går deltagarna inom ett område på ett homogent sätt, och vid varje möte med en annan person utförs en fysisk handling relaterat till orden från dagen innan. På så vis upprepas de processer som det arbetades med föregående session och minnet friskas upp.

       

      Den andra övningen

      De korta berättelserna från föregående dag befästs som en sekvens av handlingar och ord (på värdspråket). Processen blir repetitiv. Instruktören ber alla all välja ytterligare tre ord från deras korta berättelse som sedan återförmedlas i cirkeln och, som vid första mötet, gissas och översätts till värdspråket. De här orden har redan en motsvarande fysisk gest och upprepas av gruppen och skrivs ner på blocket. Gruppens vokabulär breddas. Vid det här laget kan hela gruppen en stor mängd ord på värdspråket och kan koppla samman dem.

       

      Den tredje övningen

      Den korta berättelsen som skapats vid föregående möte stärks med de nya orden. I slutändan ska tre gester som parats ihop med orden bytas ut mot värdspråkets version. Komplexiteten ökar. Det blir nödvändigt att introducera grammatiska regler, som exempel maskulin och feminin, ental och flertal, och grundläggande böjningar. Vid den här knutpunkten är närvaron av en språklärare, som interagerar med instruktören, fundamentalt.

       

      Slutlig återgivning till offentligheten.

      I slutet av arbetssessionen kan alla medlemmarna framföra sin korta berättelse som består av några få ord och linjer på värdspråket efter att de har slukat mycket av det vokabulär som de andra berättelserna har presenterat.

       

      Efter en månad minns deltagarna tydligt de ord som de lärt sig och de texter som framförts.